längtan och väntan till total sorg och saknad på en sekund

Julstämningen är på max och vid dessa familjehelger är saknaden större… stor och oändlig är den jämt saknaden, alla dessa frågor hur skulle han sett ut? hur hade han vart? hur såg hans ögon ut? Hade han haft mörkt eller ljust hår? Ja som ni märker frågorna kan bli hur många som helst.

Varför fick inte jag se min son… le skratta krypa gå springa bara höra hans röst bara titta in i hans ögon och säga jag älskar dig varför…alla dessa varför som bara svider i hela min kropp och själ…

VARFÖR VI VARFÖR VÅRAN ÄLSKADE WILMER???

　

　

Alltför omöjlig att fånga alltför kort och underbar själva kärleken var budskapet du bar.

Som en vind genom luften som en fjäril flyger bort, som en viskning hörs bland bergen blev ditt liv här allt för kort.

Som ett solsken genom mörker som en saga kom och gick som en gryning ovan molnen var den ända tid du fick, det kom änglar dig till mötes tyst tog andan ur ditt bröst under tusen fåglars stämmor gjordes sommaren till höst.

Som en havsbris över ytan som en smekning på min kind som ett månsken genom natten var ditt liv här som en vind, alltför omöjlig att fånga alltför kort och underbar själva kärleken var budskapet du bar.

　

　

　

I mitten på februari 09 fick vi reda på att vi väntade barn…lilla Wilmer…men vi visste inte då att det var en liten Wilmer.

Allt kändes så klart helt underbart men också när nått nytt kommer lite skrämmande hur skulle det bli och alla frågor som hör att vänta barn till. Det är inte för inte man väntar 9 månader så klart den lille ska växa sig stor nog att klara livet här men också för att vi ska växa in i rollen och vänja oss vid tanken att bli mamma och pappa.

Graviditen var helt normal, ultraljud och alla mått var som de skulle jag mådde bra…lite svullen om fötter och händer men det är ju lätt att det blir så kombination höggravid kvinna och jätte varm sommar!

Cyklade hem från stan den 4 september en alldeles perfekt ljummen kväll… kände att nått var på g lite ont i magen men tänkte inte så mycket mer på det han var beräknad till den 18 sep och som de säger som mest väldigt vanligt att gå över tiden så ställ in dig på det…

Vi lagade mat och fixade på kvällen tog två Alvedon och somnade gott.

Ja menar lite förvärkar hade man ju hört talas om

Lördagen den 5 september på eftermiddagen kom värkarna igång på riktigt…spända men återigen lite skrämmande hur skulle det bli är det dags nu…

Vi åker in till USÖ och får komma in på ett rum… barnmorskan gör rutinen vid ankomst men säger att hon ska tillkalla läkare och försvinner snabbt ut ur rummet… där står vi i oveto men jag hade en känsla i kroppen jag inte kunde beskriva eller sätta ord på då men så här i efterhand så vet jag att då förstod jag att nått var väldigt fel och att barnet i min mage inte levde… men mitt i detta vill man inte ta det till sig eller kanske är det så att man inte ska kunna det för min kropp hade annat att göra än att tänka och bryta ihop jag skulle föda nu… hur kroppen funkar är intressant.

Läkaren kommer in och gör ett ultraljud han sitter tyst länge länge en evighet om du frågar mig… så till slut frågar jag hittar du inget?

Han möter min blick en blick jag aldrig kommer glömma.

Då kommer det! Det hemskaste besked man kan få jag ser inga blodflöden inget hjärta som slår…

Jag känner mig helt tom Tom på känslor

Vid min sida står Magnus som totalt bryter ihop

Jag ställer mig upp och spänner ögonen i läkaren med händerna i sidorna och frågar Vad gör vi nu?!

Mitt värkarbeta var i full gång så det var bara att göra som kroppen ville…

Hjärnan den funkar inte nu allt var bara tomt och de tankar som finns går åt till att fokusera på att föda kroppen arbetar själv…

Känslorna lixom är avstängda för att kroppen ska kunna göra det den nu är redo för…

Klockan 18:59 kom den vackraste pojke jag sett till oss men så tyst och stilla…

Känslan av Wilmers varma kropp på mitt bröst var underbar som vi längtat och väntat på denna lilla människa…VARFÖR…Tysnaden gör obeskrivligt ont,  min älskade son på mitt bröst helt utan liv men så go och fin LIVET ÄR ORÄTTVIST!!!!

Vi var kvar på sjukhuset några dagar hade nära och kära på besök så de skulle få träffa Wilmer…även så vi skulle landa i detta att åka hem bara vi två…utan vårat barn att ta farväl av nått som skulle vara vårt liv den smärtan går inte att beskriva…

Alla förväntningar, allt som skulle bli, bara var nu borta…och där ute bara pågick livet som om inget hänt, för oss stannade tiden allt blev ett mörker jag trodde aldrig vi skulle klara det men på ett eller annat sätt gör man det ändå men det trodde man inte då.

　

　

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

　

　

Att ha sorg och vara skör är svårt och de ter sig olika på alla men man blir så otroligt sårbar.

Resan hem från sjukhuset att åka bli kändes så konstigt helt tom och bara det att sitta fram jag skulle sitta bak och våran bebis fram…

Den lilla biten att gå från bilen i garaget till hissen åka hissen upp och ta kliven in i lägenheten dessa steg var tunga som om jag hade bly i skorna våran lägenhet där vi hade boat och förberett för en liten bebis var nu så kall så tom…

I början tittade jag inte på tv lyssnade inte på musik eller radio och jag gick bara ut på kvällen i mörker… rädd att möta folk eller behöva möta jobbiga situationer.

Då kändes allt tungt och jätte jobbigt… när jag tänker tillbaka på det så en av de jobbigaste sakerna var att folk inte såg att jag faktiskt precis blivit mamma och en jätte stolt mamma till en så fin änglapojk det kan jag fortfarande känna mig arg och ledsen över nu ser de att jag är mamma men jag har ju tre barn bara att ett inte är här med oss…

Som våran läkare sa ” Tiden läker alla sår men detta ska bli ett snyggt ärr ni kommer alltid minnas detta och bära det med er”

Han hade så rätt…

Det går inte en dag utan att jag tänker på Wilmer kollar på hans bilder och tänder hans ljus…

Man lär sig att leva med det…en del dagar går det bättre än andra…

Nu har vi två fantastiska Döttrar som tar mycket tid som vi är så glada att vi fått…

Samtidigt det var först när Tea kom till oss som vi verkligen förstod vad vi gick miste om.

Fösta julen utan Wilmer var vi så förberedda på att det skulle bli jätte jobbigt…vi lossades som om det var vilken dag som helst vi stängde av alla telefoner alla datorer vi åt tacos och bara satt i soffan…den andra julen utan Wilmer hade älskade Tea kommit till oss en desto jobbigare jul allt kom över oss… den tredje julen utan Wilmer väntade vi Ally och saknaden är så klart jätte stor men som skrivet man lär sig leva med det. Det är våran vardag att ett barn alltid kommer fattas oss…och nu en fjärde jul utan Wilmer med två töser här mitt i lyckan att se två glada barn, klappar och god mat en saknad och längtan efter en liten pojke som skulle ha öppnat paket och ätit julskum den känslan värker i min kropp.

OM jag ändå kunde få krama om dig bara ge dig en puss till älskade Wilmer…

Om det var möjligt skulle jag ändå inte vara nöjd för jag vill att du ska vara här alltid…

 

 

 

 

　



　

　
Min famn är tom

Här står jag nu och vaggar dig till ro
Söker styrka, söker en tro
som får mig att förstå
varför du fick gå

Här står jag nu och vaggar lugnt min famn
Jag viskar ömt ditt namn
Ljuset ditt är tänt
Jag all min kärlek till dig sänt

Mina armar sluts omkring dig
men min famn är tom
Jag vaggar minnen från den tid
Då jag fick hålla dig
Då jag kände din närhet
Värmen från din kropp
Då tid och rum stod stilla
Och vi höll fast vid vårt hopp
Att du kom tillbaks igen

Här står jag nu och vaggar det som var
Den känslan som finns kvar
För evigt inom mig
Den kärlek jag för evigt till dig har




Älskade lilla Wilmer vill önska dig en fin jul och sända dig all min kärlek tusen kramar...mamma saknar och älskar dig varje dag du fattas mig alltid...